Så får det inte gå till...
Det har varit en tuff natt för mig och min privata handledare när det gäller övningskörning.
Vi hade varit ute och kört en lång runda, upp mot Kristianstad och det hållet. På väg hem var min körning under all kritik. Jag var så nonchalant att jag både höll ratten med en hand, kom för nära andra bilister och missade avfarter. Detta fick jag ju höra av min handledare som påtalade hur dåligt det gick.
Normalt sett tar man ju åt sig av kritiken och försöker ändra på sitt dåliga betende. Men jag, nej då inte en chans. Istället skällde jag ut min stackars handledare och talade om för honom hur slapp han var och att han föredrog att ligga på soffan framför TV:n istället för att köra med mig. Jag till och med sa: "Ja det är väl för fan inte mitt fel, det är ju ingen som vill köra med mig. Hur ska jag kunna lära mig??" Det var riktigt synd om honom, för ärligt talat det var inte hans fel. Verkligen inte.
Men i alla fall vi körde vidare, för snäll som han är lät han mig köra ändå. När vi börjar närma oss Hässleholm lägger bilen av. Totalt stendöd. Inget fungerar. Lamporna på instrumentbrädan har helt slocknat och det går inte att få liv i bilen. Vi sitter i bilen och bara stirrar rakt ut. Vi vet inte vad vi ska ta oss till. Några minuter senare vaknar jag upp i sängen. Som vanlig var det bara en av mina bissara drömmar.
Det som skulle varit kul att veta är hur vi löste detta. Tyvärr lär jag aldrig få svar på det. Samtidigt är det kanske tur. För så här kan det inte gå till.
Vi hade varit ute och kört en lång runda, upp mot Kristianstad och det hållet. På väg hem var min körning under all kritik. Jag var så nonchalant att jag både höll ratten med en hand, kom för nära andra bilister och missade avfarter. Detta fick jag ju höra av min handledare som påtalade hur dåligt det gick.
Normalt sett tar man ju åt sig av kritiken och försöker ändra på sitt dåliga betende. Men jag, nej då inte en chans. Istället skällde jag ut min stackars handledare och talade om för honom hur slapp han var och att han föredrog att ligga på soffan framför TV:n istället för att köra med mig. Jag till och med sa: "Ja det är väl för fan inte mitt fel, det är ju ingen som vill köra med mig. Hur ska jag kunna lära mig??" Det var riktigt synd om honom, för ärligt talat det var inte hans fel. Verkligen inte.
Men i alla fall vi körde vidare, för snäll som han är lät han mig köra ändå. När vi börjar närma oss Hässleholm lägger bilen av. Totalt stendöd. Inget fungerar. Lamporna på instrumentbrädan har helt slocknat och det går inte att få liv i bilen. Vi sitter i bilen och bara stirrar rakt ut. Vi vet inte vad vi ska ta oss till. Några minuter senare vaknar jag upp i sängen. Som vanlig var det bara en av mina bissara drömmar.
Det som skulle varit kul att veta är hur vi löste detta. Tyvärr lär jag aldrig få svar på det. Samtidigt är det kanske tur. För så här kan det inte gå till.
Kommentarer
Trackback
